Kentucky Fried Blogg

Tro det eller ej, men jag tittade faktiskt på Melodifestivalen i lördags. Som vanligt var det under förespegling att det var för att håna dåliga låtar, tveksamma outfits och artister som inte håller måttet. Nu blev det visserligen en hel del sånt, men det fanns ju faktiskt ett par bidrag som höll måttet. Som tur är gick alla tre vidare i någon form. Emilias sköna soulsvängiga bit och Caroline af Ugglas mysiga ballad var bäst, men även Alcazars låt satte sig (som vanligt) som ett plåster. Det var också (som vanligt) en ynnest att få se och höra Sveriges bästa sångare Freddie Wadling, den här gången framförandes Towa Carsons "Alla har glömt". Kvällens politiska inslag stod Marie Serneholt för med sitt inlägg i debatten om aktiv dödshjälp, "Disconnect Me" (kom igen, lyssna på texten: "Disconnect me/Unattach me/I can't take it anymore". Kom sedan och säg att den handlar om något annat.) Att Scotts lyckades ta sig till "Andra chansen" med sin banala moppepop får väl ses som ett exempel på att det lönar sig att synas mycket i tv (eller håller dansbandssverige på att försöka kuppa in dem i finalen á la ridsportförbundet och Rolf-Göran Bengtsson?). Resterande startfält var ganska så intetsägande, men ett generöst decolletage verkar löna sig, fråga bara den här tjejen som lyckades ta sig in bland de 5 främsta trots en kass låt med grava E-type/Nightwish-komplex.

Nu ska jag påbörja Lost säsong 2, såg klart säsong 1 alldeles nyss. Det är härligt när man slipper vänta en vecka mellan varje avsnitt, eller flera månader mellan säsongerna.